Släkten Olsson från Bergum

Hedvig Viola Olsson

Åke Sjöquist

Adress: Kungagårdsängen 44, 436 55 Hovås 

Här är mitt liv

Idag den 12 september 2009 börjar ett underhållningsprogram i TV1, som heter Här är ditt liv och som skall ledas av Ingvar Oldsberg. För många år sedan gick det ett likadant program lett av Lasse Holmquist och det var väldigt trevligt. Då kom jag igår att tänka på att min brorson Mats-Inge har bett mig många gånger att skriva ner mitt liv och hur det var när jag var barn. Det har aldrig varit min starka sida att skriva brev eller annat trots mina många år på kontor, men skall göra ett försök. Jag har ju inte levt något spännande liv, tvärtom har det gått i oföretagsamhetens tecken, som Josef Anér skulle uttryckt det, men har man inte nerver för spänning så har man inte. Men det finns kanske en del fakta att skriva ner som ett barn idag skulle uppleva som helt otroligt. Jag börjar med min mamma.

Idag är det svårt att tänka sig att när min mamma var ung (från 17 år) åkte hon ensam med häst och vagn från Olofstorp till Gamlestadstorget i Göteborg, ca 16 km, för att sälja ägg, höns och vad som var aktuellt för säsongen. Där fick hon som stamkunder Johanna och Hjalmar Bergkvist och de blev våra vänner för livet. De hade fyra flickor och två pojkar, och bodde åtta personer i en enrumslägenhet i Gamlestaden. Visserligen stort rum och stort kök och WC på svalen men inget tvättrum vad jag kommer ihåg. De fick tvätta både sig och småkläder i köket. Jag tror det fanns gemensam tvättstuga och badrum i källaren för alla hyresgästerna.

Vänner för livet

Under första världskriget var en av döttrarna, Märta, sommarbarn hos mor och far på Hallen. Det hände nog att Hanna och Hjalmar besökte
mina föräldrar på Hallen och mamma kunde väl inte hinna åka till stan när vi barn började födas. I vilket fall blev bekantskapen med dem livslång.

I början på 1930-talet kom Hjalmar hem och sa till Johanna:
”Idag har jag köpt en ö i skärgården”.
"Du är inte klok", sa Johanna "vad kostade den och hur stor är den, var ligger den".
"Utanför Hälsö, är 32 000 kvadratmeter, ön heter Trollholmen och kostade 500 kr."
"O, du store tid", sa Johanna, "har du slösat bort så mycket pengar på en ö, vad ska vi med den till?"
"Där skall vi och barnen, om dom vill, bygga sommarbostäder", sa Hjalmar.

Och så blev det. Det är bara ett sund mellan Hälsö och Trollholmen, så de kunde lätt göra en gångbro på det grundaste stället. Hjalmar byggde sommarstuga med mera i mitten av ön, dottern Hanna i början och dottern Emma strax före föräldrarna, dottern Märta längst bort. Lite senare byggde också sonen Viking en sommarstuga. De två andra barnen då? Jo. dottern Inga-Lisa blev änka efter ganska kort äktenskap bara fyra-fem år, den andra sonen var de ovänner med, så han bodde på sitt håll. Alla (?) på ön skaffade båtar som de åkte i till Göteborg och tillbaka. Men så kom kriget 1939 och snart fanns ingen bensin att köpa till båtarna.

Från 1940 och framåt några år hyrde Märta och Ragnar och Hanna och Pelle hos oss på Ryd, samt ett par till som hette Viktor och Hilda. Om de var bekanta till Märta o Hanna vet jag inte eller om de var bekanta till mina föräldrar. I vilket fall fick sommargästerna besök av sina vänner ibland.

Och nu till Marianne, vars mamma var väninna med Hanna, kom en dag med sina föräldrar och hälsade på. Då var jag nio år och Marianne sju år (1941) och vi blev vänner för livet. Vi har haft mycket roligt tillsammans så väl på Ryd som på Trollholmen. Vi umgicks ända fram till hennes bortgång den 11 juli 2020.

Min uppväxt

Men nu till saken om min uppväxt som Alf önskade, och eftersom jag är den sist levande personen i min familj, och att Alf digitaliserat mamma Mimmis glasplåtar som hon tog i början av 1900-talet, och som jag försökt namnge nu, så kommer jag så småningom citera avsnitt ur faster Esters memoarer som börjar redan år 1853 då min farmor Augusta föddes.

Jag föddes 1932 på Solhem i Olofstorp. 1936 flyttade vi till Ryd. Varför? Det har jag skrivit om i samband med en bild som kallas ”Rydpanorama”.
Jag minns inte mycket från de första fyra åren, bara att i Solhem hade jag lekkamrater, men sådana var helt obefintliga på Ryd. Jag skaffade mej fantasilekkamrater i stället. Den jag mest kommer ihåg är Essy, så hette en väninna till Gunborg min kusin och jag tyckte det var ett så häftigt namn. Med henne hoppade jag hage, kastade boll, lekte med pottekulor med mera som man gör som barn. Men i stället hade jag ju mycket vuxet folk omkring mig i gårdarna. De arbetade ju hemma och var hemma hela dagarna och det var roligt att hänga med dem ibland.

"Liten skitunge"

Sedan när kvällen närmade sig kom mina syskon hem den ene efter den andre, utom Karl-Erik som flyttade hemifrån redan när han var 16 år dvs ca 1928-1929. När syskonen var hemma blev det ett tjatter vid middagsbordet. Då fick man inte en syl i vädret och ibland hade man något man ville säga men fick inte en chans och när man äntligen fick det så var de andra långt från ämnet. Det var så gång på gång. Som liten skitunge var jag ingen för killarna att lyssna på, och det var aldrig någon som frågade mig om något heller, men det begrep jag inte då.

Men alla mina syskon var snälla mot mig vad jag minns, Yngve kunde ryta till ibland, men det var kanske befogat. När jag var elva år t ex och hade fått noter på Taubes Sjösala vals, satt tidigt en söndagsmorgon, och tränade och tränade så till slut kom Yngve, som låg i rummet ovanpå vardagsrummet där pianot stod, ilsken som ett bi och sa att nu får det vara slut med klinkandet, vi kan inte sova däruppe, åtminstone byt låt och spela lägre. Nästa gång han röt till var jag 14 år, han kom hem från jobbet, diskbänken var full av disk, jag la´ patiens när han röt till:
”Hur kan du sitta där och lägga patiens när diskbänken är full med disk, upp och diska med dig”.

Jag reste mig förskräckt och diskade med en gång. Han kunde också vara snäll och from som ett lamm. Allan, när han kommit hem från jobbet och hade ätit hade han som vana att varje gång sätta sig vid pianot och spelade (övade) på Aftonklockorna av A.F.Marzian. Det lät riktigt bra.
David gjorde inte mycket väsen av sig. Han var nog den lugnaste och tystaste av bröderna men mycket klipsk. Han tillverkade en filmkamera när han var 14 år. Han snidade fina träarbeten m m.

Karl-Erik flyttade hemifrån när han var 16 år. Jag hade mycket respekt för honom hela livet. Det var han som tog hem alla bucklor man kan se på bilden från 1935 med Yngve och hyresgäst till vänster och Anna-Lisa Börjesson till höger sittande i soffan paneldivanen som var modern förr i tiden med en hylla på ryggstödet. De flesta priserna fick Karl-Erik som kartläsare på bilrallytävlingar. Jag tror han tävlade i motorcykeltävlingar också. Han hade många motorcyklar under tidens gång. Den sista var en stor en och den hade många hästkrafter. Han hade även med sidovagn och det var ROLIGT att åka med i den. När han blev äldre köpte han bilar, som han bytte ofta. 1954 köpte han en Austin Healy sportbil. Gissa om man var stolt när jag fick följa med Mayken på en åktur i Göteborg med suffletten nedfälld. De sista åren köpte Karl-Erik Honda, som han var mycket nöjd med, men bytta ofta till årets modell. Den sista Hondan köpte han när han var 86 år.

Ingvar den yngste brodern hade jag mycket och god kontakt med. Han blev tyvärr änkeman alldeles för tidigt. Maja gick bort 1972-10-01, hon blev 44 år och 10 mån. Ingvar var då 46 år och Mats-Inge, sonen, 14 år. Ingvar ägnade då sin fritid med att reparera gamla bilar, han hade till och med en bil stående i ett rum i villan där de bodde i Gråbo. Se bilder från år 1991 och 1997.

När hjärnan vaknade

Jag måste bekänna att jag inte använde min hjärna förrän jag var 15 år och börjat arbeta på Turitz. Det låter underligt men är verkligen sant och kommer ihåg det som om det var igår. Hur det hände? Jo, min chef Bror-Axel Holmer kallade in mig och sa ”här är ett brev som kommit fel till mig det skall till Henry Ramberg, vet fröken Olsson var han sitter? Ja svarade jag det vet jag. Och jag knallade iväg med brevet till våningen under. När jag kom dit hade jag totalt glömt vem som skulle ha det. Blev nervös, vad skall jag göra när det äntligen gick upp för mig: ”Läs på brevet!” Jag blev så snopen att jag kunde tänka själv, jag känner fortfarande ilningen i hjärnan.

Efteråt undrade jag hur har jag kunnat gå i skolan de sex åren utan att tänka själv. Jag måste ändå haft ett fantastiskt minne. Jag vet att jag skummade igenom läxan en gång så fort jag kom hem. En gång innan jag skulle sova och en gång på morgonen innan jag gick upp. Jag ville inte fortsätta studera i Göteborg trots att läraren sa flera gånger, och andra också: ”Det ska du göra”. Men jag själv hade inte en tanke på det, mina föräldrar sa inget eller mina syskon. Då hade jag fått gå upp tidigt på morgonen, cykla 2,4 km till Björsareds station, ta sjutåget därifrån, vänta i stan, skolan började 8.30 ell. 9.00 då.

"Nej, usch, varför skall jag studera, jag skall ju gifta mej med en bondpojke, få fyra barn, ha ett stort kök med hemvävda mattor på golvet." Så pass tänkte jag i alla fall då. Senare kanske jag har ångrat mig ibland. Det dröjde innan den rätte dök upp. Jag minns när jag var ca 35 år
sa min chef till mig:

”Har ni inte skaffat er någon man ännu, fröken Olsson, hur länge skall ni leva på à la carte egentligen?” Det dröjde några år till.

Tårar till musik

Åter till barndomen, då jag ännu inte hade börjat skolan, då kunde jag inte höra musik på radion. Jag började gråta och bad dem stänga av. Jag vet inte varför, men tyckte på något underligt sätt synd om mamma. Detta höll i sig i hela min uppväxt och speciellt kunde jag inte höra religiösa sånger.
Jag var ute med båt på någon ö i skärgården när väckelsebåten Elida anlände och det sjöngs religiösa sånger så vackert att jag måste gå därifrån.

Detta kanske kan bero på min syster Maj-Britt som dog i lunginflammation när jag var åtta år, och hon 17 år. Maj-Britt var med i Missionsförbundet och spelade och sjöng ofta religiösa sånger.

Den enda örfilen

Men att jag grät som barn när jag hörde musik, har förbryllat mig många gånger. Jag frågade Sigrid, min storasyster, om hon hade sett att pappa slagit mamma ibland, men det förnekade hon bestämt. Hon sa att det var alltid bra förhållande mellan dem. Jag har inte heller något minne av bråk mellan dem i hemmet. Bara en gång gav pappa mamma en örfil och mamma såg väldigt snopen ut efteråt.

Det var så att pappa frågade mig medan vi satt vid köksbordet: 

"Hur dags kom du hem i söndags morse?" 
"Ja det var väl vid femtiden. Marianne och jag hade ju varit i Nödinge och dansat, cyklat fram och tillbaka, det tog tid." Då skällde pappa ut mig, men mamma tog mig i försvar:
”Kan du inte unna tösa att ha lite roligt, du hörde ju vad hon sa, det var lång väg.”
Då reste sig pappa, gick runt bordet och gav mamma en örfil. Det var första och sista gången jag såg något sådant. Jag var runt 18 år då. Några år senare, jag var 21 år, och var lite nervös för vad han skulle säga att jag skulle åka på semester till Norrland med en pojkvän i hans bil.
"När skall ni åka", undrade han
"Tidigt i morgon bitti vid sju halvåttatiden." Pappa med snyftande röst:
”Hö, då är ju inte jag vaken!” Det var allt.

Jag trivdes bra med kontorsarbetet på Turitz o Co. Började 16 juni 1947 på Kamerala avdelningen och hade Bror Axel Holmer som chef då.

Våra förfäder

• År 1650 föddes min farmorsfarfarsmormorsfarfarsfar,
Sven Månsson. Han dog år 1747. Fantastiskt, han blev 97 år. • Farmorsfarfarsmormors farfar, Måns Svensson föddes 1696 och dog 1767, blev 71 år.
• Farmorsfarfarsmormorsfar, Sven Månsson föddes 1727 och dog 1792, blev 65 år.
• Farmorsfarfarsmormor, Anna Svensdotter föddes 1753 och dog 1794, blev 41 år.
• Farmorsfarfarsmor, Britta Andersdotter föddes 1775 och dog 1853, blev 78 år. • Farmorsfarfar, Johannes Svensson föddes 1808 och dog 1838, blev bara 30 år.
• Farmorsfar, Sven Johansson föddes 1829 och dog 1873, blev 44 år.

Lustigt nog har nästan samtliga bott på en gård i Bergum som hette Ristå, Rysstå nu Rydstå.
Den förste Sven Månsson köpte Ristå, som den kallades då, år 1715 av Greve Gabriel Oxenstierna.

Nu är vi framme hos farmor Augusta, som föddes i Kappered 1853-01-05 och dog 1931-02-04. Det var mycket tragiskt men Augustas mamma dog i barnsängsfeber när Augusta bara var 4 dagar gammal. Augustas pappa gifte senare om sig med mammans syster.
Augusta växte upp (jag måste inflika att hon också växt upp på Rystå, hennes farmor Ingrid hämtade henne dit när hon var 12 år, farmor Ingrid som var en rätt så barsk kvinna, tyckte visst att sondottern skulle få bättre på Rystå än i Kappered) och träffade bl.a. Elvys (Elvy, gift med min bror David) farmor Emma Sandström och de blev mycket goda vänner. De blev senare medlemmar i missionsförbundet.

I slutet av artonhundratalet blev Augusta döpt och slöt sig till baptisterna.
Så småningom träffade Augusta farfar Aron Olsson, född 1855 på Ryd i Bergums församling i Olofstorp och där jag, Hedvig Viola också har växt upp.
Bröllopet mellan Augusta och Aron hölls i deras hem i Kappered Övergård i Bergums församling och där fyra av deras barn föddes. Ellen 1881, pappa Erik 1882, Emma 1885 och Gustaf 1888. 1890 flyttade familjen till Sandbacken Börsagården i Nödinge. Karl föddes 1891, Ester 1894 och Josef 1899 föddes där. Josef blev bara 11 år gammal. När han var 6 månader fick han i samband med vattenkoppor mycket hög feber och låg medvetslös en hel dag. Växten avstannade, han var fyra år innan han kunde gå. Förståndet utvecklades inte normalt. Han dog år 1911 på ett hem för utvecklingsstörda i Mariestad, dit han kom i åttaårsåldern.

Citat ur Faster Esters bok. ”Vid den tiden reste Erik ibland till Josef i Mariestad och tog vägen över Bergum och sedan tåget på Västgötabanan. Jag [Ester] vet inte om han hade arbete där eller hur det bar till, men där [i Bergum] fanns en gammal man som rekommenderade en bra tös, vacker och rik.
Det lät nog så frestande, kan jag tro. För efter närmare bekantskap blev det kärlek så det ”knistrade”. Och det var ju högst naturligt. Så har det ju hänt i alla tider, och skall så ske så länge världen består.”

Förargelser

Det är lättare att komma ihåg oförätter än glada händelser. Här kommer t.ex. några:

Jag är 17-18 år. Vi sitter ett gäng hos min andra familj, mormor och morfar m.fl. Johanna och Hjalmar Bergkvist, de bodde i Gamlestaden. Vi spelade kort när plötsligt en medelålders gentleman säger ”Vilka dasslock till händer du har”. Roligt att höra i den åldern!?

Året var 1965. Ingrid, Manja och jag hyrde på sommaren en stor tom lägenhet i en rivningsfastighet i centrala Halmstad. Vi brukade åka dit varje fredag efter våra jobb
och på kvällen gick vi till Tylösands värdshus och dansade. Så även lördag kväll
och dagarna lördag-söndag låg vi på stranden, solade och badade.
En lördagsförmiddag, det var dåligt väder, gick vi till en restaurang i Halmstad och åt lunch.,
Det var mycket folk på restaurangen men vi fick ett bord för fyra. Efter en stund kom det en herre och undrade om han kunde få den fjärde platsen. Varsågod sa vi. Han var mycket trevlig och pratsam. Rätt som det var frågade han mig hur gammal jag var? Jag tänkte "jag känner ju inte dig så det kan jag väl säga" så jag sa som det var, 33 år. Han svarade: ”Va, och är redan så rynkig i ansiktet”!
Jag har många gånger undrat hur han kunde se detta i det dunkla ljuset och dessutom satt jag med ryggen åt fönstret. Jag tror det var någon jag nekade en dans kvällen innan.

När jag ändå är inne på ämnet väninnor och semestrar skall jag berätta en hemsk sak som hände väninnan, Ingrid. Vi var på badsemester i staden Rimini i Italien, Vi bodde på ett hotell.
En eftermiddag vi skulle göra oss vackra för kvällens utsvävningar hörde jag ett hemskt vrål från Ingrid som var på toan och gjorde sig vacker. Särskilt noga var hon med sina ögon som
hon sköljde med ögonvätska. Varför vrålet, jo hon hade tagit aceton i ögonkoppen och in i ena ögat. Tänk er att det sved. Vad göra? Som tur var visste vi att det fanns en doktor bland gästerna,
ner till receptionen och vi hade tur han var där och kom med det samma. Han rådde Ingrid att bara skölja ögat gång på gång med vatten och det hjälpte. Vad jag minns kunde vi vara med på kvällens nöjesrunda.

Fortsättning följer