Sigrid Teresia Olsson
 
Torsten William Arvidsson
Adress: Ryd 649, 420 17 Olofstorp / Bergums församling 
Telefon, e-post: 
   Telefon, e-post:
Föräldrar:  Mimmi och Erik Olsson   Föräldrar: Maria, född Aronsson, och Johan Arvidsson
Född: 1913-04-27 på Hallen, Olofstorp, Bergum   Född: 1911-07-10  i Enerkullsdalen, Gunnilse, Angereds församling
Gifta: 27 maj 1939
Avliden: 1988-05-13, Ryd, Bergum   Avliden: 1998-03-03, Ryd  / Bergum
Barn: Mats-Åke William Arvidsson (1943-1915), Kjell Erik Hugo Arvidsson (1949)
 

 

Sigrid var född på Hallen i Olofstorp (Bergum) som den första i en syskonskara av åtta. Hon fick i stor utsträckning vara extramamma åt de yngre syskonen.

Hon gifte sig med Torsten Arvidsson från Enerkullsdalen i Gunnilse i maj 1939. De bosatte sig på Solhem i Olofstorp, ett hus som Sigrids far, Erik Olsson, hade byggt. Erik och Mimmi och de flesta barnen bodde också på Solhem 1926-1936. Det året köpte föräldrarna en av de tre gårdarna på Ryd från en släkting. Både Erik och Mimmi hade släktingar som hade bott på Ryd. När Sigrid och Torsten gifte sig flyttade de in i Solhem, där Mats-Åke föddes 19 mars 1943. Andra världskriget bröt ut  tre månader efter giftermålet, och Torsten var i många perioder inkallad i beredskapstjänst.

Vad hände med Solhem åren 1936-1939? 

Saknar du något i texten?

Kom gärna med förslag på tillägg och ändringar!

(Kommentarer publiceras inte automatiskt. De skickas till administratörna Alf och Kjell.)

Han berättade en historia om hur han fick mat snabbare i det militära; han ställde sig sist och berättade en rolig vits för dem som stod framför. När de skrattade var det alltid någon längre fram i kön som vände sig om: "Hörru, Arvidsson, vi hörde inte, kom hit och berätta!" Så arbetade han sig framåt i kön. Han måste ha varit ganska laddad med historier....

Torstens far Johan var grisuppfödare och lantbrukare, så Torsten hade, som man säger, lantbruket i blodet. Men eftersom familjen var stor, 14 barn sammanlagt, så fick inte alla plats på gården. Han sökte andra påhugg där det fanns möjlighet, han jobbade bland annat i Janssons sandhålor i Gunnilse. Jansson är väl ganska bortglömd vid det här laget, men hans gård är beryktad över hela landet. Där håller Hells Angels till nuförtiden. Gården ligger vid Kroksjövägen, mellan golfbanan och Enerkullsdalen. Torsten tog också drängjobb, bland andra platser i Lena församling i närheten av Vårgårda. Hans bror Arvid jobbade också på en gård i Vårgårdatrakten tills han blev pensionerad, men jag har inte klart för mig om det var samma gård.

1947 köpte Torsten och Sigrid Ryd från Sigrids föräldrar och familjen flyttade dit och bosatte sig i bottenvåningen, medan Erik och Mimmi och några av Sigrids syskon bodde kvar i övervåningen. Köpeskillingen var 5 000 kr. Torsten och Sigrid blev lantbrukare, med allt av vad det innebar av slit och släp. 24 november 1949 föddes jag (Kjell).

Jag minns vagt en häst i spiltan (troligen lånad) och några kor i ladugården. Jag minns också en hönsgård någonstans där hundkojan brukade vara. Men det är också allt jag minns av lantbrukandet. 1954 inledde mina föräldrar på egen hand det som 15 år senare kom att kalla strukturförändringen. De lade ned lantbruket och arrenderade ut åkermarken och ladan till familjen Zackrisson i Skår. Skogsmarken användes för jakt på söndagarna.

Torsten startade istället en målarfirma tillsammans med Fritz Gustafsson i Olofstorp. (Hans dotter Marita hamnade så småningom i samma klass som jag.) Det gick ganska bra för dem, även om vintrarna kunde vara svåra. Efter jul var det inte många som ville ha målat, då som i alla tider var det färdigfestat och dags att hålla i pengarna. Han oroade sig ofta, och eftersom han hade kusinsönerna Sune och Bengt från Rördalen anställda i firman, så var lösningen oftast att säga upp de två. Och återanställa dem fram på vårkanten när beställningarna började ramla in.

Torsten jobbade, som alla i firman, 48 timmar i veckan med att måla. (Arbetstiden minskades till 45 timmar på 1950-talet, sedan stegvis ned till 40 timmar 1971. Det gäller fortfarande  år 2020.) Men sedan skulle det jagas kunder, hämtas in uppdrag, mätas ytor och räknas, för att slutligen komma fram till en offert, som förhoppnings accepterades av kunden. Dessutom fakturering. bokföring av betalda fakturor, löner, inbetalning av skatter, arbetsgivaravgifter och allt annat som hör till. Det fick göras på "fritiden".

Mats-Åke och jag var alltså bröder. Men tyvärr kändes det inte så. Han var sex år och åtta månader äldre än jag, så när jag var tre var han redan i tioårsåldern. Det är en gigantisk skillnad. Tyvärr överförde mamma en del av sina egna erfarenheter till Mats-Åke, så att blev min övervakare, eller en tredje förälder. Vi delade rum, men vi gjorde sällan något tillsammans. Han gav mig mycket pekpinnar om vad jag fick och inte fick göra. Exempelvis var jag strängt förbjuden att öppna hans byrålåda, där han hade skolböcker, kortlekar, lite trollerigrejer och annat smått och gott som en femåring gärna vill titta på. Det var då jag lärde mig att lägga tillbaka saker i exakt samma ordning som jag funnit dem. Och det var ju inte så att han var elak mot mig, det var bara den stora åldersskillnaden jag kände som ett problem. Mats-Åke var den som lärde mig läsa. Han gick igenom bokstäverna, lärde mig att ljuda dem och han gjorde det regelbundet och målmedvetet. Och en dag när jag satt och bläddrade i psalmboken (ja, faktiskt!) upptäckte jag några bokstäver som satt ihop och jag såg ett ord jag kände till, och sedan såg jag flera ord som jag kände igen. Det var verkligen en aha-upplvelse vid fem års ålder.

Detta är en ju en plats att berätta sanningar, och här kommer mitt värsta minne: Jag kunde ha dödat pappa. I bildgalleriet ovan har du kanske sett det fina hörnskåpet i ek, som pappa gjorde på en slöjdkurs. (Jag har en känsla av att de andra kursdeltagarna kunde hålla sig för skratt, för han hade en ovana att närhelst han kunde så spred han goda råd omkring sig. Ibland välkommet, ibland inte så mycket.) Ekskåpet blev hans vapenskåp, där han hade hagelbössan, älgstudsaren, ammunition och fiskedon. En dag råkade jag från det andra rummet se hur han gjorde något i skåpet, låste det och lade upp nyckeln på skåpets ovansida. Efter det hände det ofta när jag var ensam en stund, att jag plockade fram vapnen och pyssslade med dem lite. Jag laddade dem aldrig, så mycket visste jag, att det kunde få fruktansvärda följder. Men vid något tillfälle tog jag en flaskkork och låtsades att det var en hagelpatron, stoppade in den i vänster patronläge (ja, det minns jag fortfarande). Men när jag skulle ha ut den fick jag ju inte grepp om den. Jag blev nervös och satte ihop läskstången, som låg i en ask, och försökte putta ut korken framåt genom pipan. I den åldern visste jag ju inte att en hagelbössa blir trängre fram i loppet. Snart satt korken fastkilad och jag var rejält uppskrämd. Så rädd att jag inte kom på tanken att använda läskstången framifrån istället. Då hade jag ju skjutit tillbaka korken och lätt tagit ut den. Istället återställde jag bössan och läskstången i skåpet. Det var några hemska dagar med ångest. Jag intalade mig själv att om pappa skjuter av en patron, så skjuter han nog sönder korken och märker inget. Några dagar senare upptäckte han av någon anledning korken och jag fick lov att erkänna att det var jag om hade ställt till det. Vilken utskällning jag fick! Och Mats-Åke talade noggrant om att bössan kunde ha exploderat och dödat pappa. Om det var sant vet jag än idag inte, och vill helst inte veta. Men det var en enorm lättnad som vida översteg värdet av utskällningen. För en gångs skull var jag riktigt glad och tacksam för att ha avslöjats med att ha gjort vad jag inte borde ha gjort.

Efter dryga 15 år så började Torsten tröttna på att driva företag. Det gnisslade mellan honom och Fritz. Torsten muttrade ofta över att Fritz räknade för lågt på de jobb som han drog in och att Torsten sålunda tvingades vara med och betala de förlusterna. Partneravtalet sade nämligen att överskottet i firman skulle delas lika mellan de två. Eventuella underskott likaså. Av någon anledning minns jag inte att pappa någonsin muttrade om att de jobb han tagit in gått med förlust. Men det var väl naturligt, tyckte jag som barn. Far kan inte ha fel. Eller, jo, kanske, det skulle i så fall vara att han domderade och tryckte ned mamma så förbenat. Men så var det väl i alla familjer? Männen tjänade pengar och bestämde, kvinnorna pysslade med barnen, städade och lagade mat. Stod det inte till och med något i Bibeln om att det så skulle vara?

Medan Torsten var ute och tjänade de pengar som berättigade honom att bestämma allt, så gjorde Sigrid sitt absolut bästa för att sörja för att Mats-Åke och jag inte behövde sakna något. Men som de där pengarna som pappa tjänade för att få bestämma inte var särdeles stora, och jag misstänker numera starkt att Fritz inte var den ende som räknade för lågt på offerter emellanåt. Därför blev det inga märkeskläder åt oss, mamma köpte tyg, mätte oss och sydde kläder. Åt Mats-Åke mest. Och när han vuxit ur sina hemsydda byxor och skjortor, gissa vem som fick ärva dem då! Så jag fick många gånger gå med för stora kläder ända tills de hade blivit för små. Men det var rejäl kvalitet. Och vid starten i realskolan blev det värre. Det var inget utpräglat skryt med märkeskläder, men det fanns där ändå. Men det var ju bara att bita ihop. Åtminstone fanns det såpass med tillgångar att jag fick en ny jacka emellanåt, som inte var hemsydd. Att man skulle betala extra mycket för att få ett känt märke som Kitzbühel fanns det ingen förståelse för. Numera, med alla år på nacken har jag faktiskt kommit till samma slutsats.

Tillbaka till Torsten och firman. Han och Fritz bestämde sig för skilsmässa, och delade upp boet mellan sig. Torsten tog jobb hos grannen Kennet Johnsson på Kvarnkullen, där sonen Jonny (numera med eternamnet Kirasic) också ingick i arbetsstyrkan. Torsten trivdes som en prins, han målade sina 40 timmar i veckan, och kunde sedan ägna sig att reparera och förbättra hemma på gården. Men många decenniers slitsamt arbete hade tagit sin tribut på kroppen. Vid en läkarundersökning fann läkaren att Torsten hade ungefär en centimeter "glapp" i knäna. Alltså, det gick att dra isär och trycka ihop knälederna en hel centimeter tack vare den omfattande förslitningen. En annan faktor var de livsfarliga lösningsmedel, framför allt thinner, som målarna använde på 1950- och 1960-talen. Jag flyttade till Växjö 1969, men åkte ju hem och hälsade på ibland. En helg när jag kom hem till Ryd var pappa så dålig att han bara låg på sängen och kunde knappt prata. Då beredde mig på det värsta. Men hos Kenneth hade de nya tiderna med vattenlösliga färger slagit igenom, så han slapp snart att handskas med thinner. Istället blev det knäna som gav honom förtidspension. Detta var ju runt 1970, då Sverige betraktades som rikast och bekvämast i världen. LO och arbetsgivarna var rörande överens om att de äldre gott kunde få pension, så att yngre (och mer formbar) arbetskraft kunde få jobb. Och läkarna hängde med i yran och trodde att pensionsfondernas flödade guld över kistkanterna. Så Torsten fick förtidspension strax innan han fyllde 60. Vilket i sin tur ledde till en helt annan berättelse, nämligen den om Foskvallen. (se menyn till vänster) 

Bergum inkorporerades i Göteborgs stad 1967. Vid den tiden reste spekulanter runt för att köpa upp billig jordbruksmark, som de hade för avsikt att senare exploatera eller sälja med god vinst till Göteborgs stad. Staden hade nämligen stora planer på att växa ut över Angered och Bergum, och investerarna vädrade goda affärer.

Bland de planer som diskuterades var stora bostadsproduktioner i skogsmarkerna norr om Ryd, samt en spårvagnslinje som skulle gå rakt över åkermarkerna som tillhörde de tre gårdarna på Ryd, och vidare upp i skogen. Kanske var det de stora utbyggnaderna i Angered, Gårdsten, Rannebergen med flera, som hetsade upp stadsplanerarna. Tackom och lovom att de planerna aldrig genomfördes.

Torsten och Sigfrid vägrade i flera år att sälja sina marker, anbudet steg från 50 öre/kvm till 1:50, och då slog de till och sålde till ett konsortium med fastighetsmäklaren Lennart Wallenstam i spetsen. Konsortiet hade köpt åtminstone ett tiotal gårdar i Bergum. Boningshuset styckades av och stannade i familjens ägo så länge Sigrid levde. Efter hennes död ordnade Torsten så att Mats-Åke blev ägare till den fastighet som Torsten och Sigrid bebyggt i Foskvallen i norra Dalarna, mellan Särna och Idre, medan jag (Kjell) fick Ryd.

Ganska snart efter affären bredde den gröna vågen ut sig, Göteborg skrotade sina stora expansionsplaner och spekulanterna fick gå tillbaka till säljarna och fråga så vänligt om de inte ville köpa tillbaka sina marker. Torsten och Sigrid ville inte göra det, istället blev det grannen Ester Johansson (och sonen Christer) som köpte marken och återbördade den till den ursprungliga fastigheten Ryd. 

Kjell Arvidsson

PS Det är lite märkligt att i den ena stunden skriva historiska händelser och den andra stunden om personliga händelser. Jag har löst det genom att skriva Sigrid och Torsten i de flesta fall, men när det berör mig personligen har det blivit mamma och pappa. Det är alltså ett medvetet hoppande mellan olika namngivningar. 

Saknar du något i texten?

Kom gärna med förslag på tillägg och ändringar!

 (Kommentarer publiceras inte. De skickas till administratörna Alf och Kjell.)

Sidoartiklar

Foskvallen
Enerkullsdalen
Avbruten kyrkmålning