Livet på landet är farligt. Överallt finns det vattensamlingar diken, berg och stup. Okej, det är inte så farligt om man bara ser sig för och lär sig att alltid tänka på alla konsekvenser av det man gör. Det är därför som barn inte ska cykla i trafiken innan de är tolv år.
Och så finns det de där tillfällena när man inte har en chans, hur snabbt man än tänker. Men man tänker desto mer efteråt.
Två gånger under min barndom var jag mycket nära döden. En av dem var ett påsklov när det vanliga gänget var samlat nära Kvarnakullen. Lasse Söderström var med, det är jag rätt säker på, och där kan ha varit Hasse Jansson, Loffe Strid och kanske Bengt Wackerberg. (Rätta mig gärna om jag minns fel här.) Och så dök Valle Borg från Kappered upp med traktorn och en timmerkärra. Han hade avverket i skogen, och nu skulle timret, kvistat och sågat, dras ur skogen. Och han anställde gärna några extra drängar, han betalade oss någon femma eller tia var, för att jobba några timmar. Vi tyckte det var generöst. Därtill var Valle inte omöjlig om man någon gång emellanåt vill ha något från Systemet.
Timmerkärran var en vanlig flakkärra, med fyra decimetertjocka stöttor, en i varje hörn på flaket. Bara ett hjulpar, ungefär mitt under flaket, så det gällde att balansera lasten väl. Vi åkte ut i skogen till avverkningsplatsen, lastade något dussin stockar på flaket, stockarna låg stadigt och vi grabbar klättrade upp på stockarna och försökte balansera oss inför färden. Valle kollade också att vi satt bra innan han startade traktorn, en för tiden vanlig "grålle", alltså en Ferguson med startfunktionen i växelspaken, vilket jag aldrig sett varken förr eller senare.
Efter några hundra meter hände det som inte fick hända; den högra främre stöttan gick av och de stockar jag satt på gled av lasset. När stockarna träffade marken kastades jag handlöst av och hamnade i hjulspåret. De andra grabbarna ropade i högan sky, och det räddade livet på mig. Valle vände sig hastigt om, greppade situation på bråkdelen av en sekund och tvärnitade ekipaget. Och där låg jag med huvudet i hjulspåret, vagnshjulet hade stannat någon halvmeter från mitt nu ganska leriga hår. Jag var uppe igen på en sekund, jag var inte skadad, och hur nära döden jag varit hade jag ingen tanke på. Då. Det kom senare.
* * * * * *
Men tillbaka till den gård som denna websajt egentligen handlar om. Bakom logen hade Erik ett sågverk. Jag har svaga minnen av att han sågade timmer till bräder några gånger på femtiotalet, men det var inte ofta det var igång Erik hade ju gått i pension 1949, samma år som jag föddes, men tidigare utförde han gärna sågjobb åt grannar och släktingar. Jag var ju alltid nyfiken och kollade vad de vuxna gjorde, och vissa saker var ju extra spännande - t ex hade jag noterat att Erik hade spänt upp två ståltrådar utefter transportvagnen, så att han varhelst han stod utefter banan kunde starta den stora trefasmotorn. En spak vid sidan om rullbanan fungerade som frikoppling för transportvagnen, som rullade fram timret till sågklingan.
Vid det här tillfället var jag kanske fyra eller fem år. Jag tror att Erik hade använt sågen samma dag eller kanske dagen innan. Innan jag klättrade upp på vagnen för att nå ståltrådarna hade jag - givetvis - ställt om frikopplingen. Förmodligen inte medvetet, bara av ren klåfingrighet. Och när jag klättrade upp på vagnen för att nå en av ståltrådarna trodde jag nog aldrig att sågen skulle starta. Men det gjorde den. Jag stod ju på vagnen men när den startade med ett ryck satte jag mig på rumpan och i förstenades av förvåning eller skräck, oklart vilket.
Inne i köket satt pappa Torsten och drack kaffe i godan ro. Men när han hörde sågen gå igång, och visste att Erik inte var ute, fattade han blixtsnabbt vad som hade hänt. Och vem som gjort det. Så han kastade sig ut med språng över gården, till huvudbrytaren för sågen, som satt innanför logdörren. Han bröt strömmen, men det var ju stora krafter i rörelse, sågklingan i sig vägde säkert 20 kilo, och så var det ju långa remmar och tunga remhjul i gjutjärn. Så när alltihop hade fått fart, så var det inte bara att bryta strömmen, allt snurrade vidare i kanske en halv minut. Och där satt jag förstenad på vagnen och kom närmare och närmare sågklingan. Men tack och lov stannade alltihop innan det var försent, och samtidigt som allt stannade var pappa där och lyfte ned mig.
Det sågverket monterades ned ganska snart därefter. Orsaken kan man ju spekulera i. Och jag tror att pappa hade ett allvarligt samtal med Erik, som inte hade slagit av huvudbrytaren till sågen. Men det har det aldrig talats om.
Kjell Arvidsson
Fotnot: Har du några bilder på sågverket? Vi tar gärna emot kopior, digitalt eller på papper eller dia. Du får givetvis tillbaka dem.
Saknar du något i texten?
Kom gärna med förslag på tillägg och ändringar!