|
Yngve, Mimmi, Erik, Hedvig, Majbritt, kusin Lilly, i kärran Ingvar och kusin Gunborg
Hedvig 1932, Solhem
1939 på Ryd, Gunborg, Hedvig 9 år, Maj-Britt, Mimmi.
Trollholmen 1939; Mimmi, Inga-Lisa Bergkvist, Viking Bergkvists fru Rut, Emma, Agne, Märta.
Hedvig Viola och Marianne träffades 1940. Här är det nästan tio år senare
Och här har det gått hela 62 år- alltså till 2004. Och båda har gift sig. Viola heter nu Sjöquist, Marianne heter Karlsson.
Sista vänbilden, från 2015. Marianne 81 år, Hedvig Viola 83,
Erik beyggde en egen traktor. Det är omkring 1941, krig och bensinransonering råder, så traktorn har fått gengasaggregat. Hedvig Viola får inte köra ännu, men sitter gärna bakom ratten.
Elvy står bakom busken, sittande från vänster ses Sigrid, Hedvig Viola, Maj-Lis, Leif och Hildur Ivarsson, Elvys mor.
1977-Mats-Inge,-Åke,-Hedvig-Viola
1980-ca-ryd
Ingvar, längst till vänster, fyller 60 år 1986. Sedan David, Elvy, Gerold, Hedvig, Alf och Mats-Inge Bakom kameran: Maj-Lis.
2003-mats-aake-60
2008-mats-inge-50-kjell-leena
2008 Mats-Inge 50 år, 50-årsdagen firas hos Alf i Gråbo
Mats-Inges 50-årsdag firas hos Alf i Gråbo. Från vänster: Carina, Birgitta, Mats-Åke, Gerold, Elke, Kjell, Mats-Inge, Leena, Maj-Lis, Åke, Reine, Hedvig Viola, John, Ylva, Birgitta, Alf. Knästående: Ivar,Tyra, Åsa, Per. // Carina och Elke är barn till Gerold och Majlis. Mats-Åke och Birgitta var gifta till Mats-Åkes bortgång. John är barn till Ylva. Kjell och Leena var gifta, nu skilda. Åke och Viola var gifta till Åkes bortgång. Åsa är barn till Alf och Birgitta, Per är hennes sambo, Tyra och Ivar är deras barn.
På Solhem Erik, Hedvig Viola, Mimmi, Emma, Annalisa, David, Ingvar, Maj-Britt.
Solhem Lilly och Gunborg vid lekstugan
Åke Sjöquist
Hedvig-25-aar
Hedvig Viola 18 år.
Ragnar-och-marta-lundkvistmarta-50
Detta hus, som har en sjättedel av Trollholmen som tomt, tillhörde Viking Bergkvist, son till Ragnar och Märta. Fastigheten såldes 2004 för omkring fyra miljoner kronor.
|
||
Hedvig Viola Olsson |
Åke Sjöquist |
||
Adress: Kungagårdsängen 44, 436 55 Hovås |
|||
Telefon, e-post: 031- 28 44 10 • Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. | |||
Gifta: 1977-04-23 | |||
Född: 1932-01-01 Solhem, Olofstorp. | Född: 1927-04-21 | ||
Föräldrar: Mimmi och Erik Olsson | Föräldrar: | ||
Avliden: 2013-05-08 | |||
Här är mitt liv Idag den 12 september 2009 börjar ett underhållningsprogram i TV1, som heter Här är ditt liv och som skall ledas av Ingvar Oldsberg. För många år sedan gick det ett likadant program lett av Lasse Holmquist och det var väldigt trevligt. Då kom jag igår att tänka på att min brorson Mats-Inge har bett mig många gånger att skriva ner mitt liv och hur det var när jag var barn. Det har aldrig varit min starka sida att skriva brev eller annat trots mina många år på kontor, men skall göra ett försök. Jag har ju inte levt något spännande liv, tvärtom har det gått i oföretagsamhetens tecken, som Josef Anér skulle uttryckt det, men har man inte nerver för spänning så har man inte. Men det finns kanske en del fakta att skriva ner som ett barn idag skulle uppleva som helt otroligt. Jag börjar med min mamma. Idag är det svårt att tänka sig att när min mamma var ung (från 17 år) åkte hon ensam med häst och vagn från Olofstorp till Gamlestadstorget i Göteborg, ca 16 km, för att sälja ägg, höns och vad som var aktuellt för säsongen. Där fick hon som stamkunder Johanna och Hjalmar Bergkvist och de blev våra vänner för livet. De hade fyra flickor och två pojkar, och bodde åtta personer i en enrumslägenhet i Gamlestaden. Visserligen stort rum och stort kök och WC på svalen men inget tvättrum vad jag kommer ihåg. De fick tvätta både sig och småkläder i köket. Jag tror det fanns gemensam tvättstuga och badrum i källaren för alla hyresgästerna. Vänner för livet Under första världskriget var en av döttrarna, Märta, sommarbarn hos mor och far på Hallen. Det hände nog att Hanna och Hjalmar besökte Och så blev det. Det är bara ett sund mellan Hälsö och Trollholmen, så de kunde lätt göra en gångbro på det grundaste stället. Hjalmar byggde sommarstuga med mera i mitten av ön, dottern Hanna i början och dottern Emma strax före föräldrarna, dottern Märta längst bort. Lite senare byggde också sonen Viking en sommarstuga. De två andra barnen då? Jo. dottern Inga-Lisa blev änka efter ganska kort äktenskap bara fyra-fem år, den andra sonen var de ovänner med, så han bodde på sitt håll. Alla (?) på ön skaffade båtar som de åkte i till Göteborg och tillbaka. Men så kom kriget 1939 och snart fanns ingen bensin att köpa till båtarna. Från 1940 och framåt några år hyrde Märta och Ragnar och Hanna och Pelle hos oss på Ryd, samt ett par till som hette Viktor och Hilda. Om de var bekanta till Märta o Hanna vet jag inte eller om de var bekanta till mina föräldrar. I vilket fall fick sommargästerna besök av sina vänner ibland. Och nu till Marianne, vars mamma var väninna med Hanna, kom en dag med sina föräldrar och hälsade på. Då var jag nio år och Marianne sju år (1941) och vi blev vänner för livet. Vi har haft mycket roligt tillsammans så väl på Ryd som på Trollholmen. Vi umgicks ända fram till hennes bortgång den 11 juli 2020. Min uppväxt Men nu till saken om min uppväxt som Alf önskade, och eftersom jag är den sist levande personen i min familj, och att Alf digitaliserat mamma Mimmis glasplåtar som hon tog i början av 1900-talet, och som jag försökt namnge nu, så kommer jag så småningom citera avsnitt ur faster Esters memoarer som börjar redan år 1853 då min farmor Augusta föddes. Jag föddes 1932 på Solhem i Olofstorp. 1936 flyttade vi till Ryd. Varför? Det har jag skrivit om i samband med en bild som kallas ”Rydpanorama”. "Liten skitunge" Sedan när kvällen närmade sig kom mina syskon hem den ene efter den andre, utom Karl-Erik som flyttade hemifrån redan när han var 16 år dvs ca 1928-1929. När syskonen var hemma blev det ett tjatter vid middagsbordet. Då fick man inte en syl i vädret och ibland hade man något man ville säga men fick inte en chans och när man äntligen fick det så var de andra långt från ämnet. Det var så gång på gång. Som liten skitunge var jag ingen för killarna att lyssna på, och det var aldrig någon som frågade mig om något heller, men det begrep jag inte då. Men alla mina syskon var snälla mot mig vad jag minns, Yngve kunde ryta till ibland, men det var kanske befogat. När jag var elva år t ex och hade fått noter på Taubes Sjösala vals, satt tidigt en söndagsmorgon, och tränade och tränade så till slut kom Yngve, som låg i rummet ovanpå vardagsrummet där pianot stod, ilsken som ett bi och sa att nu får det vara slut med klinkandet, vi kan inte sova däruppe, åtminstone byt låt och spela lägre. Nästa gång han röt till var jag 14 år, han kom hem från jobbet, diskbänken var full av disk, jag la´ patiens när han röt till: Jag reste mig förskräckt och diskade med en gång. Han kunde också vara snäll och from som ett lamm. Allan, när han kommit hem från jobbet och hade ätit hade han som vana att varje gång sätta sig vid pianot och spelade (övade) på Aftonklockorna av A.F.Marzian. Det lät riktigt bra. Karl-Erik flyttade hemifrån när han var 16 år. Jag hade mycket respekt för honom hela livet. Det var han som tog hem alla bucklor man kan se på bilden från 1935 med Yngve och hyresgäst till vänster och Anna-Lisa Börjesson till höger sittande i soffan paneldivanen som var modern förr i tiden med en hylla på ryggstödet. De flesta priserna fick Karl-Erik som kartläsare på bilrallytävlingar. Jag tror han tävlade i motorcykeltävlingar också. Han hade många motorcyklar under tidens gång. Den sista var en stor en och den hade många hästkrafter. Han hade även med sidovagn och det var ROLIGT att åka med i den. När han blev äldre köpte han bilar, som han bytte ofta. 1954 köpte han en Austin Healy sportbil. Gissa om man var stolt när jag fick följa med Mayken på en åktur i Göteborg med suffletten nedfälld. De sista åren köpte Karl-Erik Honda, som han var mycket nöjd med, men bytta ofta till årets modell. Den sista Hondan köpte han när han var 86 år. Ingvar den yngste brodern hade jag mycket och god kontakt med. Han blev tyvärr änkeman alldeles för tidigt. Maja gick bort 1972-10-01, hon blev 44 år och 10 mån. Ingvar var då 46 år och Mats-Inge, sonen, 14 år. Ingvar ägnade då sin fritid med att reparera gamla bilar, han hade till och med en bil stående i ett rum i villan där de bodde i Gråbo. Se bilder från år 1991 och 1997.
När hjärnan vaknade Jag måste bekänna att jag inte använde min hjärna förrän jag var 15 år och börjat arbeta på Turitz. Det låter underligt men är verkligen sant och kommer ihåg det som om det var igår. Hur det hände? Jo, min chef Bror-Axel Holmer kallade in mig och sa ”här är ett brev som kommit fel till mig det skall till Henry Ramberg, vet fröken Olsson var han sitter? Ja svarade jag det vet jag. Och jag knallade iväg med brevet till våningen under. När jag kom dit hade jag totalt glömt vem som skulle ha det. Blev nervös, vad skall jag göra när det äntligen gick upp för mig: ”Läs på brevet!” Jag blev så snopen att jag kunde tänka själv, jag känner fortfarande ilningen i hjärnan. Efteråt undrade jag hur har jag kunnat gå i skolan de sex åren utan att tänka själv. Jag måste ändå haft ett fantastiskt minne. Jag vet att jag skummade igenom läxan en gång så fort jag kom hem. En gång innan jag skulle sova och en gång på morgonen innan jag gick upp. Jag ville inte fortsätta studera i Göteborg trots att läraren sa flera gånger, och andra också: ”Det ska du göra”. Men jag själv hade inte en tanke på det, mina föräldrar sa inget eller mina syskon. Då hade jag fått gå upp tidigt på morgonen, cykla 2,4 km till Björsareds station, ta sjutåget därifrån, vänta i stan, skolan började 8.30 ell. 9.00 då. "Nej, usch, varför skall jag studera, jag skall ju gifta mej med en bondpojke, få fyra barn, ha ett stort kök med hemvävda mattor på golvet." Så pass tänkte jag i alla fall då. Senare kanske jag har ångrat mig ibland. Det dröjde innan den rätte dök upp. Jag minns när jag var ca 35 år ”Har ni inte skaffat er någon man ännu, fröken Olsson, hur länge skall ni leva på à la carte egentligen?” Det dröjde några år till.
|
Tårar till musik Åter till barndomen, då jag ännu inte hade börjat skolan, då kunde jag inte höra musik på radion. Jag började gråta och bad dem stänga av. Jag vet inte varför, men tyckte på något underligt sätt synd om mamma. Detta höll i sig i hela min uppväxt och speciellt kunde jag inte höra religiösa sånger. Detta kanske kan bero på min syster Maj-Britt som dog i lunginflammation när jag var åtta år, och hon 17 år. Maj-Britt var med i Missionsförbundet och spelade och sjöng ofta religiösa sånger. Den enda örfilen Men att jag grät som barn när jag hörde musik, har förbryllat mig många gånger. Jag frågade Sigrid, min storasyster, om hon hade sett att pappa slagit mamma ibland, men det förnekade hon bestämt. Hon sa att det var alltid bra förhållande mellan dem. Jag har inte heller något minne av bråk mellan dem i hemmet. Bara en gång gav pappa mamma en örfil och mamma såg väldigt snopen ut efteråt. Det var så att pappa frågade mig medan vi satt vid köksbordet: "Hur dags kom du hem i söndags morse?" Jag trivdes bra med kontorsarbetet på Turitz o Co. Började 16 juni 1947 på Kamerala avdelningen och hade Bror Axel Holmer som chef då. Våra förfäder • År 1650 föddes min farmorsfarfarsmormorsfarfarsfar, Nu är vi framme hos farmor Augusta, som föddes i Kappered 1853-01-05 och dog 1931-02-04. Det var mycket tragiskt men Augustas mamma dog i barnsängsfeber när Augusta bara var 4 dagar gammal. Augustas pappa gifte senare om sig med mammans syster. I slutet av artonhundratalet blev Augusta döpt och slöt sig till baptisterna. Citat ur Faster Esters bok. ”Vid den tiden reste Erik ibland till Josef i Mariestad och tog vägen över Bergum och sedan tåget på Västgötabanan. Jag [Ester] vet inte om han hade arbete där eller hur det bar till, men där [i Bergum] fanns en gammal man som rekommenderade en bra tös, vacker och rik. Förargelser Det är lättare att komma ihåg oförätter än glada händelser. Här kommer t.ex. några: Jag är 17-18 år. Vi sitter ett gäng hos min andra familj, mormor och morfar m.fl. Johanna och Hjalmar Bergkvist, de bodde i Gamlestaden. Vi spelade kort när plötsligt en medelålders gentleman säger ”Vilka dasslock till händer du har”. Roligt att höra i den åldern!? Året var 1965. Ingrid, Manja och jag hyrde på sommaren en stor tom lägenhet i en rivningsfastighet i centrala Halmstad. Vi brukade åka dit varje fredag efter våra jobb När jag ändå är inne på ämnet väninnor och semestrar skall jag berätta en hemsk sak som hände väninnan, Ingrid. Vi var på badsemester i staden Rimini i Italien, Vi bodde på ett hotell.
Fortsättning följer
|